Kim gick upp på sitt rum
och packade sin väska. Det var tredje året i rad som Kims och Elviras familjer
sam-åkte till Alaska för att åka skidor. Kim gick till garaget, tog ner sina
skidor från hyllan och lade ner de i takboxen. Han sprang iväg till familjen
Lavenders hus som bara låg fyra hus bort. Lavender hette nämligen Elvira i
efternamn. Han sprang hem och satte sig i bilen och fem timmar senare var de
båda familjerna framme i skidorten Big White som ligger i sydvästra Kanada. De
gick in i lobbyn där de fick nycklarna till stugorna. De traskade iväg mot sina
stugor och började packa upp sitt bagage och 20 minuter senare möttes de
utanför stugorna, påklädda inför en dag i skidbacken. Dagen gick och de åkte
skidor.
Kvällen
närmade sig och Elviras pappa föreslog att de skulle dra sig tillbaka och äta
middag nere i den lilla turistbyn.
-Bara
ett åk till pappa, snälla, frågade Elvira så snällt hon kunde. Kim och Elvira
fick efter mycket tjat. De satte sig på varsin lift och började åka upp för
backen. När de kom fram förslog Kim att de skulle tävla om vem som kom först
ner. Kim stack direkt efter att han avslutat meningen och Elvira suckade men
log och följde efter. Elvira såg Kim svischa ner för backen och så plötsligt så
flög han i väldans fart huvudstupa rakt
ner i snön. Elvira sladdade in bredvid Kim så att snön yrde i luften.
-Kim?!
Sade Elvira med orolig rös. Hon böjde sig över honom men han låg där orörlig.
-Kim?
Upprepade hon igen med gråten i rösten. Hon fick inget svar men efter några
sekunder öppnade han ögonen och skrek för att försöka skrämma henne. Det
lyckades inte och hon bara knuffade till honom på axeln och sade:- det var inte
roligt Kim, jag blev rädd! Kim blev plötsligt stel i ansiktet och kollade på
någonting bakom Elvira.
-Elvira
kolla inte bakom dig, lyckades han stamma framm.
-På
riktigt Kim, hur dum tror du att jag är? Sade hon och vände på huvudet. Det hon
fick se var en enorm människa som stod och iakttog dom 20 meter bort. Kim
trodde inte att det var en björn för den stod på två ben och den hade mänskliga
drag fast han inte kunde se ansiktet. Skidbacken var tom så när på den här
enorma saken. Det hade börjat snöa och strålkastarna hade släckts. Båda två
kastade sig upp på sina skidor och satte full fart ned för backen medan de
kastade en blick över axeln hela tiden. Väl framme vid deras stugor stod de
båda två och hämtade andan.
-Vad
tror du att det kan ha varit? Frågade Elvira.
-Jag har
ingen aning men inte var det en människa eller en björn i alla fall, svarade
Kim. De gick båda in i respektive stuga, gjorde sig i ordning för att äta
middag och började gå ner till byn med sina familjer. 2 timar senare var de
tillbaka vid stugorna. Kim och Elvira var upphetsade och väldigt nyfikna på vad
det var för något vidunder de hade stött på.
De båda
familjerna gick in på den enda bar som fanns i närheten och satte sig för att
umgås, sjunga och ha det trevligt. De båda familjerna hade klämt ihop sig vid
ett långt bord. I lokalen hördes ljud av klirrande glas, skratt och en dov
country-låt i bakgrunden. Kim satt bredvid Elvira och plötsligt märkte han att
något puttade till honom på knät. Han tittade upp och såg att det var Elvira
som låg bakom.
-Varför
gjorde du så? Undrade Kim lite smått irriterad.
-Shhhhh,
inte så högt, viskade hon.
-Jag
tycker att vi ska gå ut och kolla vad det var som vi såg i backen!
-Det går
fort och de kommer inte ens märka att vi är borta.
-Okej
då, sade Kim och reste sig långsamt upp. De andra var fullt upptagna med att
lyssna på historier än att lägga märke till att han gick från bordet. Några
minuter senare gjorde Elvira likadant.
De möttes utanför baren några minuter senare på klädda för en lätt vandring i
snön. De gick ut ur stugbyn upp till ett område med några granar utspridda på
sluttningen. Mörkret hade fallit sedan länge och nu syntes stjärnorna långt
uppe i skyn. De smög in bland träden och spejade och fick nästan syn på den
direkt där den stod stilla bland träden och vädrade i luften.
-Där är
den, viskade Kim. Besten måste ha hört honom säga det för just i det ögonblicket
vände den på huvudet och kom springande rakt mot dem. De blev skräckslagna och
paralyserade och blev oförmögna att röra sig. I sista stund tog Kim ett steg åt
sidan och Elvira kastade sig ner i snön. Kim satte ut foten så att varelsen
snubblade rakt ner i snön. Snabbt satte han sig på den. Elvira gjorde likadant
och varelsen började ge ifrån sig ljudet av kvävda andningar och den börjad
kippa efter luft.
-Stopp,
sluta snälla, sade den.
De reste
sig upp och varelsen ställde sig upp den med. Den tog tag i sitt väldiga huvud
och drog, av trillade huvudet som tydligen var en mask. Under masken fanns en
kort gråhårig äldre man. Han såg relativt gammal ut och han hade en grå
mustasch och tunga ögonlock. Ovanför ögonen hade gubben tunna gråa ögonbryn med
ett ärr som gick rakt igenom det vänstra. Gubben var liten Elvira kunde inte
fatta hur gubben kunde fylla ut den enorma dräkten. Han hukade sig och andades
häftigt.
-Vem är
du varför har du klätt ut dig? Frågade Elvira.
-Vem jag
är behöver ni små glin inte bry er om och men jag brukar skrämma turister för
att locka hit spök-jägare och få medias uppmärksamhet.
-Jag
äger hotellet i stugbyn och har lockat hit folk i femton år nu, fortsatte
gubben med ett självbelåtet flin.
-Jaha,
sade Elvira som hade blivit besviken. Kim och Elvira gick tillbaka in i baren.
Försiktigt smög de till sina platser. Det var fortfarande livat i baren och det
var som om de inte hade varit borta i en minut ens. Kvällen flöt på och de gick
tillbaka för att lägga sig.
Nästa dag
gick familjerna ner till hotellets
restaurang för att äta frukost. På en anslagstavla utanför matsalen hängde en
artikel med rubriken: Hotellägare Spårlöst Försvunnen! Med stora bokstäver. Det
var en stor svart-vit bild på gubben de hade sett i skogen föregående kväll. Artikeln
var 15 år gammal exakt idag. Elvira och Kim tittade på varandra log med
uppspärrade ögon.
